Jag säger till er att allt är bra, men egentligen är det inte de.
Jag ler, men inte på riktigt.
Jag skrattar, hör ni inte hur det skär?
Jag är ute och har kul, ser ni inte min tomma blick?
Jag mår bra, tror ni ja.
Men ni ser inte tårarna som rinner om natten.
Ni hör inte mina kväva skrik, ni ser inte blodet som rinner.
Men jag lovar, jag mår bra, ni tror på mina lögner.
Jag skakar, jag fryser.
Mina tårar rinner ner från mina kinder men ingen verkar märka.
Jag vill inte finnas, jag vill inte vara.
Vill att alla ska lägga av med sina frågor och tjat.
Jag orkar inte mer, allt känns onödigt.
Varför finns jag? Jag gör ingen nytta, jag orkar inte.
Tårarna blir mer och mer, det känns till och med jobbigt att sova och veta att det är en ny dag imorgon.
Vänner säger att det går över, snart kommer allt bli bra.
Men dem vet inte, dem vet inte hur det känns att vakna upp och vilja dö.
Dem vet inte hur det känns att tappa all styrka och känna att man bara gör fel hela tiden.
Vart jag än går, vad jag än gör så känns det som jag har en stämpel i pannan som det står att jag är fel på.
Jag orkar inte känna något för känslorna är jobbiga.
Jag skriker och gråter, försöker göra så det går bort men det funkar inte.
Det river i mig, det äter upp mig inne ifrån.
Jag vill få ut det men det går inte.
Alla säger ge inte upp, tappa inte hoppet.
Det är jävligt lätt för er att säga, ni vet inte hur det känns att mina händer skakar, tårarna faller ner.
Musiken på hög volym för att försöka inte höra alla röster fast det verkar som dem ändå hittar sätt att riva upp mig på.
Det sägs att tiden läker sår men det gör det inte.
Det har gått 6 år men känslorna håller på att komma tillbaka.
Vill att allt ska bara lägga av, vill att allt ska sluta.
Orkar inte vara stark längre, orkar inte med mitt falska leende, orkar inte med nåt.
Jag vill bara rammla ihop och låta mörket ta mig för det känns lättare än att kämpa.
För kämpa är jobbit, kämpa är svårt, speciellt när man inte är så stark som alla tror att man är.
Kom inte och säg att man måste vara stark, det är bara jobbigt för då känner man sig svagare.
Kom inte och säg att ni förstår för det gör ni nog inte för alla problem är olika.
Vill att folk ska lägga av att tjata, vill att folk ska lägga av med sitt falska beetende.
Jag känner att tårarna brinner i ögonen och vill rinna ner, jag kämpar emot dem för jag vill inte vara svag.
Jag kämpar emot dem för jag vet att om jag väl börjar gråta så kan jag inte sluta.
Allt känns förjävligt och att jag vill somna in och inte vakna upp.
Så känns det, så känns det alltid.
Orkar inte mer, orkar inte vara stark.
Vill bara somna in, vill bara försvinna. Varför?